Kvällspressens reporter Annika Bengtzon är tillbaka på vita duken. ”Nobels testamente” bjuder inte på några överraskningar utan man får vad man förväntar sig. Lite spänning för stunden, men ingenting som sticker ut. En helt ok svensk deckare alltså.

”Nobels testamente” regisseras av dansken Peter Flinth, som också står bakom Arn-filmerna. Filmen är den första i en serie av sex stycken som bygger på Liza Marklunds böcker. Helena Bergström spelar inte längre Annika Bengtzon, utan det gör Malin Crépin, känd från bland annat ”I skuggan av värmen”.

Hon gör ett bra jobb som Annika Bengtzon, även om man vid första anblicken inte direkt tänker på en överarbetad stressad småbarnsmamma. Men så befinner hon sig också på festernas fest, Nobelmiddagen. Ganska snabbt känner man dock igen den nyhetshungriga reportern, som är tuff men samtidigt känslig och som lever för sitt jobb. Malin Crépin gör Annika väldigt mänsklig. Hon reagerar med ryggmärgen på det mesta, som när hennes son mobbas av en klasskamrat. Det är kanske inte det smartaste att hota en åttaåring till livet, men jag tror att Liza Marklund och så även regissören Peter Flinth, vill att Annika ska vara en person som reagerar på orättvisor. Inte alltid på det bästa sättet dock. Men det är befriande när hennes man är flatare än en pannkakslagg.

Vi kastas in i händelsernas centrum direkt. Här finns ingen tid att spilla. Mitt under nobelfesten blir Nobelkommitténs ordförande och en nobelpristagare skjutna. De flesta tror på islamistiska terrorister medan Annika snabbt hittar ett annat hetare spår. Och hon nöjer sig förstås inte med att sitta på redaktion, utan är snabbt ute på jakt efter mördaren. Berättelsen tar många vändningar och de eventuella misstänkta blir fler och fler, precis som man kan förvänta sig av en deckare. Ibland blir förvecklingarna lite väl utdragna dock.

Man kan ha invändningar mot en del detaljer i berättelsen. Varför klär sig till exempel en mördare, som inte vill bli upptäckt, i något som direkt drar blickarna till sig. Och varför, trots de uppseendeväckande kläderna och de många närvarande, är det bara Annika som ser vad som faktiskt händer? Jag undrar också varför man inte går till polisen om man är mordhotad. Små irritationsmoment bara.

Det märks att filmen har en ambition att lyfta vissa samhällsdebatter. Det är inte gjort med någon vidare finess, men försöket uppskattas ändå. Som journalisternas blodtörst och att vissa av dem gör vad som helst för en löpsedel. Och deras snabba koppling till islamistiska terrorister, som Annikas arbetskamrat kallar ”lite vanlig hederlig islamofobi”, behöver man inte gå långt för att hitta i dagens Sverige. Vi har även en riktig mansgris, spelad av Björn Granath, som tycker att kvinnor bara kvoteras in trots att de är värdelösa. Han vänder sig mot den politiska korrektheten. Gå till närmaste kommentarsfält på en svensk kvällstidning och det lär vara fullt av de åsikterna.

Musiken är som vanligt en viktig krydda och ska förstås fungera spänningsskapande. Tyvärr blir det en överanvändning där musiken i flera scener används på ett sätt så att man tror att en mördare ska hoppa fram bakom nästa hörn, när det egentligen inte händer så mycket alls. Annars är ”Nobels testamente” en film där du får vad du förväntar dig, men du glömmer bort det ungefär lika snabbt. Ok underhållning för stunden helt enkelt.